Spelledare där ute tror att det bara finns ett enda sätt att beskriva miljön och personerna i miljön. Här listar jag de olika perspektiv som spelledaren kan använda sig av för att visa upp omgivningen till spelarna.

Rollpersonerna. Spelledaren beskriver objektivt utifrån rollpersonernas synvinkel. Det vanliga sättet att beskriva miljön för spelarna.

En specifik rollperson. Spelledaren fokuserar på en rollpersons subjektiva upplevelser av miljön och spelledarpersonerna.

Rollpersonsspecifika generaliseringar. Jag brukar säga saker som "En av er tycker att hon är vacker" och så får spelarna ta ställning till om hon är vacker eller inte.

Utifrån åskådare. En vild biljakt kan beskrivas utifrån åskådarna som bilarna passerar. Ett monster kan presenteras utifrån hur den uppfattar rollpersonerna. En tiggare eller strykarkatt kan presentera sin uppfattning av staden i formen av en mellanscen.

Utifrån rollpersonerna som åskådare. Ett exempel från ett spelmöte. en rollperson vill köra en bil rakt in i en restaurangs diaramafönster på andra våningen där övriga rollpersoner strider. Spelaren misslyckas med ett slag mot en relevant färdighet, vilket gör att spelledaren klipper och kör vidare med striden inne i restaurangen. Efter ett tag väver spelledaren in hur en bil nästan kraschar in i väggen på första gången.

Dialog. "Välkommen in. Slå er ned på stolarna här. Ursäkta att det är dammigt. Jag ska öppna fönsterluckorna för att släppa in lite luft och ljus".

Mellanscener. För att förklara varför en viss sak är som den är eller plantera information till spelarna. Det kan vara saker som varför det finns rövare i ruinen, hur skogen uppfattar den nya förändring som har skett eller återkopplingar till sådant som hände i rollpersonernas bakgrund.

Spelledaren som historieberättande gud som vakar över spelarna. Någon gång har jag använt mig av detta, där jag gav min syn på rollpersonerna. Jag gick bredvid dem (gammal gubbe med tärningar runt halsen) men de såg mig inte. Samtidigt berättade vad som hade hänt och var de var någonstans. Normalt någonting som du kan använda i början av spelmöten.

Återberättande av framtid. I Svavelvinter använde jag mig av detta då jag tänkte mig att hela scenariot var som en redan färdigskriven bok. Mellan varje "kapitel" så var det en historieberättare som snackade om vad som hände under resan, vad som hänt men inte som rollpersonerna fattat och vad som skulle hända. Mot slutet visade det sig att historieberättaren var slutbossen (spelarna kände igen det på rösten).

Sarkastiskt perspektiv. När rollpersonerna gör något som jag tycker bryter märkbart mot min uppfattning av hur rollpersonerna borde uppfattas. Exempelvis när den stora hjälten börjar brottas med en gammal gumma om hennes korg med äpplen.

Spelarens perspektiv. Ofta när jag spelleder får spelaren hitta på miljön eller beskriva hur sin rollperson uppfattar miljön. Det kan vara detaljer i miljön som spelaren hittar på eller epiloger där spelaren avslutar berättelsen.