Entusiasmering: förmågan att få ens medspelare att känna entusiasm. Vissa av oss har haft turen att få spela med en spelledare som behärskar konsten väl. Det ger oförglömliga spelsessioner, oavsett om scenariona egentligen är ganska endimensionella. Har du turen att vara en av dessa gudabenådade spelledare så avundas jag dig. Jag är det inte, men jag skall göra mitt bästa för att berätta om de läxor jag lärt mig som har förbättrat min förmåga under åren. För det är en färdighet, och som sådan kan den förbättras.
Som jag nämnde i den förra artikeln behöver entusiasmering vila på en solid grund av kommunikation. Det enda du behöver göra, egentligen, är att observera spelarna. När du ser att de är entusiastiska, minns vad du gjorde och se till att göra mer av det. När de är oentusiastiska, minns det och gör mindre av det. Att veta vad som engagerar spelarna är en grundval. Vissa generella knep fungerar ändå, men i slutänden finns det inget substitut. Nåväl, vidare till de praktiska tipsen:
Graham Walmsley, författare till boken "Play Unsafe", om improvisation i rollspel, har sagt en mycket bra sak om entusiasmering. I respons till en tråd på forumet Story Games som hette "20 WORDS OR LESS: how YOU make games rock!" svarade han "Stand on a chair and shout". Det har blivit mitt mantra när det gäller entusiasmering. även om jag är betydligt sämre på det än jag skulle vilja. Det handlar om att våga. Våga ställa dig på en stol och skrika. Våga göra ljudeffekter, även om det låter töntigt. Våga ställa dig upp och illustrera det coola svärdshugget med en mimrörelse och ett VOOSH eller KI-YAH! Vi människor, och kanske speciellt vi svenskar, har en ständig rädsla för att göra bort oss, och den hindrar oss från att sätta i praktik en viktig läxa: om DU är engagerad och entusiastisk, och det syns tydligt på dig, så kommer DE också att bli det. Entusiasm är smittsamt. Så våga. Antingen spelar du med dina vänner, och de kommer knappast att göra narr av dig om de verkligen är dina vänner, eller så spelar du på ett konvent och kommer antagligen aldrig träffa de där människorna igen. Så våga. Om det är en sak du tar med från den här artikeln, låt det vara detta. Våga!
Mitt nästa råd är: börja tidigt. Och då menar jag inte bara tidigt på spelmötet, utan innan det första spelmötet, när du talar om spelet med de som skall spela det med dig. Se till att fånga deras entusiasm redan innan spel, så att när det första spelmötet börjar är de redan engagerade. Ta reda på vad som enggerar dem med spelet. Vad är deras bild av hur det kommer att vara? Ett rollspel kan spelas på en myrad olika sätt, så se till att få reda på spelarnas förväntningar. En lärdom man kan dra från indiespelet Prime Time Adventures är en såkallad "pitch session", alltså ett tillfälle där spelgruppen samlas och snackar ihop sig om hur man skall spela. Enas om ett gruppkoncept, tala om vilka delar av spelvärlden som intresserar er, snacka om vilken typ av spel ni vill ha. Skall det bli ett drama, ett actionäventyr eller en romantisk komedi?
Mitt nästa råd är: börja tidigt. Och nu menar jag tidigt i spelsessionen. Sätt tonen på en gång. Detta är speciellt viktigt för spel där tonen är viktig för spelet, som framförallt skräckspel. Börja gärna med en beskrivande monolog för att sätta igång fantasin och stämningen. Vissa gillar att ha en "portal" som visar att man nu har börjat spela, och lämnar sitt vanliga liv bakom sig och koncentrerar sig på spelet. I rollspelet Polaris rekommenderas det att man håller sig till spelet, men att man slappnar av och snackar av sig mellan scenerna. Hitta ett sätt som fungerar för er. Har ni inget emot skämt under spel (jag har själv oftast inget emot det), så kör på! Om det inte bryter entusiasmen är det knappast någon fara. Vi spelar rollspel för att ha kul, trots allt. Likadant med "metasnack" spelarna emellan. Att spelare som inte är närvarande i scenen ger förslag på vad spelarna som är det bör göra, är ett tecken på att de är intresserade.
Till sist vill jag ta upp spotlight. När en spelare är i centrum, kanske för att hennes rollperson gör något coolt eller för att du just har släppt en bomb på henne, kallar vi det ibland för at hon är i spotlighten. Spotlight är ett kraftfullt verktyg för entusiasmering. Ett vanligt problem, som av många spelledare aldrig uppfattas som ett problem eftersom de inte varit med om alternativet, är att alla rollpersoner har lika mycket spotlight hela tiden. De agerar som en homogen grupp och skulle lika gärna kunna vara en och samma person. Detta är naturligtvis inte någon spotlight alls, utan snarare ett vagt, ambient ljus som badar över hela scenen och reducerar allt till en tråkig grå massa, vilket dessutom kan få konsekvensen att spelaren söker spotlight på egen hand och drar iväg historien på en spretig tangent. Det finns få saker som engagerar så mycket som att alla runt spelbordet stirrar på dig förväntansfullt, efter att spelledaren just avslöjat att skurken är din bror, med den där "vad skall du ta dig till nu?"-blicken. Där föds riktigt engagemang. Se bara till att du känner spelaren tillräckligt väl så att du vet att den sortens uppmärksamhet inte gör henne obekväm. Har du svårt att koordinera detta rekommenderar jag att du tar ännu en lärdom från Prime Time Adventures och låter varje spelsession koncentrera spotlighten på en speciell rollperson, som får agera huvudperson för just denna session.
Kommer du ihåg den viktigaste läxan nu? Det var en stund sedan jag nämnde den. Vilken var den viktigaste saken jag tyckte att du bör ta med dig från den här artikeln? Just det: våga! Glöm inte det. Föregå med gott exempel -- var entusiastisk, så sker mycket av entusiasmeringen av sig självt. Lycka till, så ses vi i nästa artikel.